Blir inte så mkt att skriva här när vi ligger nere med allt! Tror jag ska ringa en runda nästa v å se så att alla papper är som dom ska och på rätt ställe, kontrollbehov som man har ;)

På Valborg ska vi träffa en av mina bästa vänner sedan många år tillbaka. Hon har en 5 veckors bebis. Jag har ångest ångest ångest! Över hur det kommer gå och hur jag ska bete mej :( hon skickar meddelanden och skriver hur mkt hon saknar mig och jag saknar henne också men hela den här bitterheten jag har går ut över vår fina vänskap. Vad f*n ska man göra?! Känner att jag inte kan undvika situationen längre utan nu måste jag ta tjuren i hornen och träffa dom hur ont det än gör i mitt bebislängtande hjärta! En sak som ändå måste tilläggas är att jag är så himla glad för deras lycka men det svåra är att bli påmind om vårt misslyckande hela tiden. För er som vet behöver jag nog inte förklara, ni fattar ändå vad jag menar, eller hur?!

Ringde gyn mott idag för att kolla om remissen var ivägskickad. Hon kunde inte se ngt i min journal men skulle höra med doktorn. Fick även reda på att han först måste skicka till kvinnokliniken i vårt landsting som sen vidarebefordrar till Linköping. Känns som det kommer ta tid innan den är på rätt plats!
Jag mår så himla bra av att inte gå på någon behandling just nu! Vi fattade verkligen rätt beslut. Känner en helt annan livsglädje även om längtan är stor. Nu har jag börjat fundera på i hur stor utsträckning vänner och familj ska få veta om läget och om IVFen. Men det ger sig nog när det är dags att sätta igång!
Hur går det för er tjejer som brukar läsa och kommentera?

Hej på er tappra kvinnor! Mensen kom exakt en vecka efter att jag slutat med injektionerna. Fick klartecken att påbörja en omgång till såfort mensen kom. Vi harpratat mycket om vår situation och vänt och vridit allt fram å tillbaka. Vi har nu tagit beslutet att ligga lågt med behandlingar ett tag. Gnistan har börjat slockna och energiförråden börjar sina. Vi har hamnat i ngt slags vakuum där vi tyvärr har börjat slita på varandra. Känns så himla skönt att bara få vara och vårda vår kärlek ett tag utan den psykiska stress/press behandlingarna ger.
Allt är klart för remissen till IVF så på tisdag ska jag ringa och se om han skickat iväg den. Och i väntan på IVF när våren är här kanske vi hittar kraften för en ny behandlingsomgång och då kör vi på det!

Jag funderar på en grej. Jag har ju inga symtom på överstimulering som svullnad, illamående, minskad urinmängd etc. Är man då egentligen "överstimulerad"? När jag tänker efter sa läkaren aldrig just den benämningen utan bara att han inte ville ge mej ovitrelle eftersom det var ett par stycken stora äggblåsor runt 20mm. Kanske är då min benämning lite för hårt stimulerad med risk för överstimulering? Blev lite flummigt inlägg...

Jahapp då var jag på VUL igår och har för första gången blivit överstimulerad! Har ju kört med samma mängd puregon som sist men pga sjuk läkare inte kollat förrens senare denna gången. Det känns ändå bra att jag inte behövde avbryta allt tidigare pga att han var sjuk och känner inte av överstimuleringen alls faktiskt. Men visst blir man uppgiven och besviken!

Jag och sambon har diskuterat IVF endel och han har nu gått med på att skicka remiss. Även om det känns välldigt tungt. Ännu ett misslyckande känns det som och ännu en påminnelse om känslan att man inte KAN. Fan.

Det var bara sambons smitttester som saknades för att skicka remissen så jag smugglade faktiskt med mej nål och rör hem igårkväll från jobbet och skickade iväg proverna till mikrobiologen idag! Känns samtidigt lite spännande!

Om remissen nu kommer iväg i början på april borde vi ju bli kallade till början av juni eftersom kliniken hade ca två månaders väntetid. Kan ju tänka mej att dom sen har semesterstängt så kanske IVF start i Augusti om vi inte har lyckats själva tidigare, låter som en plan sickan!

Men frågan nu är om man vågar mysa på som vanligt... Fick ju inte sexförbud och man kan ju faktiskt ägglossa spontant även utan Ovitrellen... Kanske ska be om ett litet påsknyp ändån... Plötsligt händer det sägs det ju... ;)

Vill önska er alla tappra kämpar och andra fina som läser en glad påsk!

KRAM

Jag bloggar alltid från mobilen eller paddan, därav den tråkiga layouten på mina inlägg... Hade fått tre fina kommentarer av Lime, Bettan och A men nu när jag skulle svara på och godkänna dom så är dom borta :(

I morgon är det då äntligen dags för VUL! Hoppas nu att där finns ett fint påskägg! Kanske av extra kvalité efter en längre omgång med lägre dos... Vi får se!!

Hej igen och ursäkta min frånvaro! Har varit inne i en svacka där allt bara känts värre av att skriva här och beskriva mina tankar. Har ju sprutat nu i två veckor och skulle varit på VUL i torsdags men då var läkaren sjuk! Fick tid idag istället men nu på morgonen ringde hans sjuksköterska och sa att han är hemma hela veckan :( sitter här och väntar på besked huruvida jag måste avbryta behandlingen eller inte. Han är ensam läkare på kliniken så det är ingen annan som kan kolla och man vill ju inte bli överstimulerad :( detta känns skit!

Förstår mig inte på mej själv idag. Vaknade med solen och var på ett strålande humör. Vårkänslor, klädde mig snyggt sminkade och piffade lite extra, vilken underbar dag! Ledig idag då jag ska jobba hela helgen så på agendan står städ, tvätt, handling och klippning. Skönt att passa på när alla andra jobbar! Sen nu bara platt fall luften gick ur mig totalt. Började städa och lyssna på musik på högsta volym då börjar jag helt plötsligt storböla och bryter ihop. Nu orkar jag ingenting. Vill helst bara krypa ner i sängen och sova.

Fick svar från ivf kliniken som jag mejlade igår och dit vi eventuellt blir remitterade är det nu 2 månaders väntetid. Känns ju helt ok! Det jobbiga är att sambon inte alls är med på noterna. Varför förstår jag inte riktigt. Kan ju vara så att jag redan vant mig vid tanken pga att jag sprutar dagligen och läser många bloggar. För honom är det nog ett stort och väldigt skrämmande steg att ta. Det blir så definitivt på något sätt. Detta är verkligen något vi måste diskutera.

Lite intressant fakta jag hittat: Läste på Carl von linne klinikens sida att det med fsh injektioner endast är 10-15% chans att lyckas bli gravid per omgång. Enligt en artikel på villhabarn.se om PCOS har man 45% chans att lyckas bli gravid med ivf om man har pco, normalt BMI och är under 35 år. Kvaliteten på äggen har visats vara högre hos oss.

Fan vad orättvist det ska vara, varför just vi? Vad har vi gjort som gör att vi förtjänar gå igenom detta? Önskar att jag en dag kunde vakna upp och må bra, vara glad och inte tänka en sekund på barn över huvud taget!