Egentligen har man det rätt bra! Man borde vara tacksam för allt man har istället för att må dåligt för det man inte har. Exempelvis har jag världens finaste sambo som ligger och snarkar här bredvid!
Tänker många gånger att vi inte har så mkt att klaga på och skäms för att erkänna att man mår dåligt. Fast man ska ju inte jämföra sig med andra! Det viktiga är hur du mår och vad du gör åt det! I bland orkar man tyvärr inte göra något åt det alls...

Till dig
Som ännu inte har nåt namn
Du är bara en dröm
Jag hoppas ska bli sann

Till dig
Med all den kärlek jag vill ge
Jag har väntat länge nu
Känns som en evighet

Till dig
Som jag hoppas jag får känna
Ditt lilla huvud mot min arm
Lilla stjärna utan namn

Innan åren springer bort
Innan det är försent
Jag är bara en bland
Miljoner som längtar
Jag vet tro mig jag vet

Till dig
Som jag vill se växa upp
Torka tårar från din kind
Få dig att skratta
Att vara still

Till dig
Ett löfte som du får
Jag lovar att älska dig
Så mycket som det bara går

Sarah Dawn Finer -Till dig

Idag är det tungt. Känns tom svårt att skriva av sej. Men tvingar mej själv att försöka sätta ord på mina känslor. Det kryper i kroppen och det är svårt att ta tag i saker som behöver göras och samtal som behöver ringas. Funderar ibland på om jag behöver gå till någon professionell och lätta mitt hjärta. Jag kan även bli rädd att känslan ska vara kvar även efter att vi nått vår högsta önskan, om vi gör det.
Har kommit fram till att ångesten är som värst ett par dagar inför nästa behandlingsomgång. Väntan känns outhärdlig! På tisdag har jag tid med gynekologen. Hoppas allt ser bra ut och att vi får sätta igång direkt!
Nej nu blir det jag som kryper ner under filten i soffan igen och äter upp den sista chokladasken som är kvar från julen.

I slutet på Oktober började jag knapra provera igen. Att börja med provera känns varje gång som ett stort misslyckande! Jag avskyr asken med tabletter som står där i skåpet. Någon som känner igen sig? Jag fick instruktioner av den underbara sköterskan på kliniken hur puregonsprutorna ska tas och hur man laddar pennan med läkemedelsampullerna. Evigt tacksam att jag inte behövde försöka med trippelkur pergo!
När då första sprutan skulle tas i magen med 50 enheter på andra cykeldagen var jag självklart hemma själv då mannen var iväg på jobb. Fy vad hemskt det var. Satt där med sprutan hur länge som helst och tvekade, men tillslut efter en massa självpepp lyckades jag och fy f*n vad ont det gjorde! Fick världens blåmärke till på köpet! Sprutan nästa dag var som en barnlek och kändes knappt. Så olika det kan vara beroende på vart man träffar, måste ha satt den i ett kärl.
16 dagar senare med sprutor och en höjning till 125 enheter och 3 ultraljud var det dags för ägglossningssprutan ovitrelle. Då hade jag ett fint ägg på ca 20mm! Men oj så svullen och öm man var... Väldigt sugen på att göra det man ska inom 36-40 timmar... Prestationsångest hej!!
Blodprov för att mäta halten progesteron och påvisa ev ägglossning togs en vecka efter.
Men så 11 dagar efter ÄL kom den förbannade mensen :( blodprovet visade iaf på en fin ÄL!
Mådde fruktansvärt dåligt när mensen kom, låg hemma och grät och kunde inte sova. Det var då polletten äntligen trillade ner, vi är ofrivilligt barnlösa!

Efter att dom tre bokstäverna PCO hade börjat sjunka in försökte vi med läkemedlet pergotime eftersom jag aldrig har ägglossning av mej själv. Vilken känslomässig berg och dalbana det blev! Att först äta provera i 10 dagar för att sen äta pergotime mensdag 5-9 för att sen vänta och vänta på en mens som inte kom nu heller... Alltså ingen ägglossning enligt läkaren. Alla dessa förhoppningar man bygger upp för att INGET sen händer...På grund av tillgängligheten på kvinnokliniken och allt positivt vi hört om den privata men ändå högkostnadsanslutna mottagningen i stan bytte vi läkare. Äntligen kändes det som att man blev professionellt omhändertagen!!! Fick ta nya prover och mannen i mitt liv fick lämna spermaprov (vilket nog kommer bli ett eget inlägg med mkt humor ;) Fick även göra en äggledarspolning som jag var sjukt nervös inför!Många skräckhistorier hade man ju läst på familjeliv! Jag måste säga att det inte var så farligt som jag trodde! Men absolut inte trevligt att få en kateter genom livmodern som sedan spolade igenom äggledarna med kontrastvätska för att se om fri passage finns, vilken det tack och lov gjorde!Mannens provsvar var bra så det "enda" problemet blir att få ett guldägg att lossna! Men sen ska det ju även befruktas, fästa, sitta kvar och utvecklas som det ska. Varför göra det så lätt? Hmm...Fortsättningen blev sen pergotime dubbelkur! Nu bygger vi upp förväntningarna igen.... först 10 dagar med provera och sen dubbel dos pergo. Vilken hormonkossa jag blev! Svettades som en tant i Klimakteriet och grät så fort någon petade på mig! Behöver jag säga hur jag reagerade när ultraljudet visade på noll respons på äggstockarna? Nästa steg på vägen blev då sprutinjektioner med puregon, ett hormon som verkar äggblåsorna att växa till. Mer om det i nästa inlägg!KRAM

December 2010 tog jag sista p-pillret. Sen började den långa väntan! På mensen som aldrig kom. Ett halvår ungefär gick jag och inbillade mig och letade symtom för det vet väl alla att får man inte mens så är man ju gravid? Visste att det kunde ta upp till ett år innan kroppen hade fattat galoppen och fungera som den ska. Men efter ett halvår och ett antal gravtest senare började jag fatta mina misstankar att allt inte stod rätt till. Man känner ju ändå sin kropp. Ringde då kvinnokliniken men fick till svar att efter ett år då får jag komma för utredning. Ytterligare ett halvår gick och när jag äntligen fått min tid hade jag nästan ställt min egna diagnos, PCO pga de där generande hårstråna på hakan och helt utebliven mens. Var så nervös så jag skakade när jag satt där i väntrummet på gyn. Och visst genom ett vaginalt ultraljud fick jag på skärmen se mina äggstockar. Fulla med de typiska pärlbanden av äggblåsor.Blodproverna såg ändå rätt ok ut bara en lätt förhöjning av testosteron.Att få diagnosen PCO kändes skönt men samtidigt hade jag blivit diagnosticerad med en bokstavskombination, från frisk till sjuk? Tog ett tag att få det att sjunka in. Och tusen tankar snurrade i huvudet vad det skulle innebära.Provera blev utskrivet för att framkalla mens. Läkaren förklarade att man med PCO OFTAST får de barn man vill men det tar bara LITE längre TID!!!

December 2010 bestämde vi oss. Nu vill vi bli fler! Tänk om vi då visste vilken resa det skulle bli. Denna blogg kommer bli en ventilator där jag skriver av mej mina känslor och tankar om att leva med PCO och om resan och längtan efter liten. Kanske även du med liknande erfarenheter hittar hit, varmt välkommen och lämna gärna ett avtryck bland kommentarerna! Vi kanske kan byta erfarenheter och stötta varandra? Med tiden kommer några få noga utvalda personer även få tillgång till bloggen för att närmare kunna förstå vad vi går igenom och följa våra framsteg och bakslag. Men kom gärna ihåg och acceptera att jag valt att vara anonym här. Än en gång varmt välkommen hit!