Efter att dom tre bokstäverna PCO hade börjat sjunka in försökte vi med läkemedlet pergotime eftersom jag aldrig har ägglossning av mej själv. Vilken känslomässig berg och dalbana det blev! Att först äta provera i 10 dagar för att sen äta pergotime mensdag 5-9 för att sen vänta och vänta på en mens som inte kom nu heller... Alltså ingen ägglossning enligt läkaren. Alla dessa förhoppningar man bygger upp för att INGET sen händer...På grund av tillgängligheten på kvinnokliniken och allt positivt vi hört om den privata men ändå högkostnadsanslutna mottagningen i stan bytte vi läkare. Äntligen kändes det som att man blev professionellt omhändertagen!!! Fick ta nya prover och mannen i mitt liv fick lämna spermaprov (vilket nog kommer bli ett eget inlägg med mkt humor ;) Fick även göra en äggledarspolning som jag var sjukt nervös inför!Många skräckhistorier hade man ju läst på familjeliv! Jag måste säga att det inte var så farligt som jag trodde! Men absolut inte trevligt att få en kateter genom livmodern som sedan spolade igenom äggledarna med kontrastvätska för att se om fri passage finns, vilken det tack och lov gjorde!Mannens provsvar var bra så det "enda" problemet blir att få ett guldägg att lossna! Men sen ska det ju även befruktas, fästa, sitta kvar och utvecklas som det ska. Varför göra det så lätt? Hmm...Fortsättningen blev sen pergotime dubbelkur! Nu bygger vi upp förväntningarna igen.... först 10 dagar med provera och sen dubbel dos pergo. Vilken hormonkossa jag blev! Svettades som en tant i Klimakteriet och grät så fort någon petade på mig! Behöver jag säga hur jag reagerade när ultraljudet visade på noll respons på äggstockarna? Nästa steg på vägen blev då sprutinjektioner med puregon, ett hormon som verkar äggblåsorna att växa till. Mer om det i nästa inlägg!KRAM

December 2010 tog jag sista p-pillret. Sen började den långa väntan! På mensen som aldrig kom. Ett halvår ungefär gick jag och inbillade mig och letade symtom för det vet väl alla att får man inte mens så är man ju gravid? Visste att det kunde ta upp till ett år innan kroppen hade fattat galoppen och fungera som den ska. Men efter ett halvår och ett antal gravtest senare började jag fatta mina misstankar att allt inte stod rätt till. Man känner ju ändå sin kropp. Ringde då kvinnokliniken men fick till svar att efter ett år då får jag komma för utredning. Ytterligare ett halvår gick och när jag äntligen fått min tid hade jag nästan ställt min egna diagnos, PCO pga de där generande hårstråna på hakan och helt utebliven mens. Var så nervös så jag skakade när jag satt där i väntrummet på gyn. Och visst genom ett vaginalt ultraljud fick jag på skärmen se mina äggstockar. Fulla med de typiska pärlbanden av äggblåsor.Blodproverna såg ändå rätt ok ut bara en lätt förhöjning av testosteron.Att få diagnosen PCO kändes skönt men samtidigt hade jag blivit diagnosticerad med en bokstavskombination, från frisk till sjuk? Tog ett tag att få det att sjunka in. Och tusen tankar snurrade i huvudet vad det skulle innebära.Provera blev utskrivet för att framkalla mens. Läkaren förklarade att man med PCO OFTAST får de barn man vill men det tar bara LITE längre TID!!!

December 2010 bestämde vi oss. Nu vill vi bli fler! Tänk om vi då visste vilken resa det skulle bli. Denna blogg kommer bli en ventilator där jag skriver av mej mina känslor och tankar om att leva med PCO och om resan och längtan efter liten. Kanske även du med liknande erfarenheter hittar hit, varmt välkommen och lämna gärna ett avtryck bland kommentarerna! Vi kanske kan byta erfarenheter och stötta varandra? Med tiden kommer några få noga utvalda personer även få tillgång till bloggen för att närmare kunna förstå vad vi går igenom och följa våra framsteg och bakslag. Men kom gärna ihåg och acceptera att jag valt att vara anonym här. Än en gång varmt välkommen hit!