Idag är det tungt. Känns tom svårt att skriva av sej. Men tvingar mej själv att försöka sätta ord på mina känslor. Det kryper i kroppen och det är svårt att ta tag i saker som behöver göras och samtal som behöver ringas. Funderar ibland på om jag behöver gå till någon professionell och lätta mitt hjärta. Jag kan även bli rädd att känslan ska vara kvar även efter att vi nått vår högsta önskan, om vi gör det.
Har kommit fram till att ångesten är som värst ett par dagar inför nästa behandlingsomgång. Väntan känns outhärdlig! På tisdag har jag tid med gynekologen. Hoppas allt ser bra ut och att vi får sätta igång direkt!
Nej nu blir det jag som kryper ner under filten i soffan igen och äter upp den sista chokladasken som är kvar från julen.