I slutet på Oktober började jag knapra provera igen. Att börja med provera känns varje gång som ett stort misslyckande! Jag avskyr asken med tabletter som står där i skåpet. Någon som känner igen sig? Jag fick instruktioner av den underbara sköterskan på kliniken hur puregonsprutorna ska tas och hur man laddar pennan med läkemedelsampullerna. Evigt tacksam att jag inte behövde försöka med trippelkur pergo!
När då första sprutan skulle tas i magen med 50 enheter på andra cykeldagen var jag självklart hemma själv då mannen var iväg på jobb. Fy vad hemskt det var. Satt där med sprutan hur länge som helst och tvekade, men tillslut efter en massa självpepp lyckades jag och fy f*n vad ont det gjorde! Fick världens blåmärke till på köpet! Sprutan nästa dag var som en barnlek och kändes knappt. Så olika det kan vara beroende på vart man träffar, måste ha satt den i ett kärl.
16 dagar senare med sprutor och en höjning till 125 enheter och 3 ultraljud var det dags för ägglossningssprutan ovitrelle. Då hade jag ett fint ägg på ca 20mm! Men oj så svullen och öm man var... Väldigt sugen på att göra det man ska inom 36-40 timmar... Prestationsångest hej!!
Blodprov för att mäta halten progesteron och påvisa ev ägglossning togs en vecka efter.
Men så 11 dagar efter ÄL kom den förbannade mensen :( blodprovet visade iaf på en fin ÄL!
Mådde fruktansvärt dåligt när mensen kom, låg hemma och grät och kunde inte sova. Det var då polletten äntligen trillade ner, vi är ofrivilligt barnlösa!