Förstår mig inte på mej själv idag. Vaknade med solen och var på ett strålande humör. Vårkänslor, klädde mig snyggt sminkade och piffade lite extra, vilken underbar dag! Ledig idag då jag ska jobba hela helgen så på agendan står städ, tvätt, handling och klippning. Skönt att passa på när alla andra jobbar! Sen nu bara platt fall luften gick ur mig totalt. Började städa och lyssna på musik på högsta volym då börjar jag helt plötsligt storböla och bryter ihop. Nu orkar jag ingenting. Vill helst bara krypa ner i sängen och sova.

Fick svar från ivf kliniken som jag mejlade igår och dit vi eventuellt blir remitterade är det nu 2 månaders väntetid. Känns ju helt ok! Det jobbiga är att sambon inte alls är med på noterna. Varför förstår jag inte riktigt. Kan ju vara så att jag redan vant mig vid tanken pga att jag sprutar dagligen och läser många bloggar. För honom är det nog ett stort och väldigt skrämmande steg att ta. Det blir så definitivt på något sätt. Detta är verkligen något vi måste diskutera.

Lite intressant fakta jag hittat: Läste på Carl von linne klinikens sida att det med fsh injektioner endast är 10-15% chans att lyckas bli gravid per omgång. Enligt en artikel på villhabarn.se om PCOS har man 45% chans att lyckas bli gravid med ivf om man har pco, normalt BMI och är under 35 år. Kvaliteten på äggen har visats vara högre hos oss.

Fan vad orättvist det ska vara, varför just vi? Vad har vi gjort som gör att vi förtjänar gå igenom detta? Önskar att jag en dag kunde vakna upp och må bra, vara glad och inte tänka en sekund på barn över huvud taget!